XRF: Förkortning för röntgenfluorescens. Kan mäta alla element tyngre än syre. Principen är följande: Provet belyses med stark röntgenstrålning, typiskt mellan 1-4 kW. Provet absorberar strålningen och sänder ut sekundär egen röntgenstrålning som mäts med en inställning för varje element. Strålningens styrka motsvarar innehållet för elementet i provet. Ytan måste vara helt plan.
XRD: Röntgendiffraktion. Används för att mäta kristaller och kemiska föreningar. I kombination med XRF erhålls den kemiska föreningen och element, för komplett information om provet.
OES: Optisk emission. Kan mäta alla element. Principen är att vi lägger en hög spänning mellan provet och en elektrod. En urladdning, liknande som vid svetsning, uppstår. Det ljus som bildas mäts och intensiteten motsvarar elementet i provet.
Förbränningsanalys: ”Lecoanalys”. Kan mäta kol svavel, kväve, syre och väte. Här förbränns provet i hög temperatur; för kol och svavel i syrgasatmosfär och kväve, syre och väte i inert atmosfär, oftast helium eller argon. När kol och svavel förbränns så bildas koldioxid och svaveldioxid som mäts.
Syre reagerar med provhållaren, som är kol, och kolmonooxid bildas och mäts. Kväve och väte mäts som atomer.
Översiktsanalys: Bestämning av alla element tyngre än syre med XRF genom skanning och beräkning av varje funnet elements halt. Tid ca 15 min/prov.
Provberedning: Om proverna inte passar till instrumenten så bereds de genom borrning, pressning, sågning, omsmältning, slipning, malning, neddelning m m.
